Även detta går att tolka på så många sätt.

En stor rädsla är att aldrig mer kunna rida, aldrig mer kunna sitta på en hästrygg och känna samhörighet med hästen.Jag behöver inte kunna tävla, inte ens tävla. Men jag skulle inte klara mig utan närhet till hästar, eller att kunna rida. Terrible!

Men som olycka. Jag skulle aldrig vilja sitta på en häst som skadar sig så illa att den måste avlivas, eller dör i fallet. Som Hickstead t.ex. det är en riktig fasa! Det sägs att tiden läker alla sår, men ett sådant minne kan aldrig förvinna. Eller? Jag kan inte prata av erfarenhet, som tur är, men man vet aldrig när det skulle kunna hända.

Eller att gå omkull, över ett hinder i terrängen, eller krasha i ett banhoppningshinder, med bommar överallt. Har sett så många krascher, och jag sitter alltid lika spänd. Det är verkligen ingen behaglig känsla.